Chilla

Idag tar jag det lugnt som bara den. Har sjukt ont i huvudet. Hoppas verkligen att den släpper så jag kan gå och hämta ett paket som kommit idag. Skulle behöva handla lite småsaker också.

I övrigt så har jag tagit det lugnt länge nu. Helgen var super lugn. Var hemma på fredagen och kollade Idol. På lördagen åkte jag ut till syrran och firade hennes födelsedag med lite tårta. Sen åkte jag till min vän och kollade på film. Söndagen åkte vi till en annan vän för att fira att hennes son fyllt 2 år. Min stora pajas. Så himla go unge!

Imorgon ska jag in till stan och träffa min syssling som är på besök i Stockholm. Normalt bor hon annars i New York. Var riktigt länge sen vi träffades så ska bli riktigt kul. Blir lite fika och "catching up". Lagom aktivitet för mig. Hoppas vi hittar nått mysigt café bara.
Feel free to share om ni vet några bra caféer.

Sömnlös

Jag är supertrött men kan ändå inte somna. Samma visa förra natten. Blir galen. Så himla mycket tankar som snurrar i huvudet. Får liksom ingen rätsida på det alls.

Kom på mig själv alldeles nyss att tänka på grejer som hände på mitt förrförra jobb. Varför kan man ju undra. Har ingen om varför dom dyker upp nu. Märkligt är det.

Annars är det mycket känslor som snurrar. Vad det för några vet jag inte riktigt själv tror jag. Har så svårt att identifiera känslorna. Om dom är äkta eller bara önskade. Känner jag verkligen så, eller önskar jag bara att jag känner så? Kanske bara är si jag känner men att önskan är så stor att man inbillar sig att man känner så. Blir galen på min egen hjärna sådana här tillfällen.

Dags att fortsätta försöka sova nu!

Att hata sig själv

Vissa dagar hatar man verkligen sig själv. Idag (tisdag) är en sådan dag för mig. Inget har fungerat för mig idag. INGET! Först missar jag ett möte. Okej det är sånt som händer. Jag grämer mig lite och försöker rycka upp mig så jag inte missar nästa åtagande. Vad händer...?! Jag somnar och vaknar 10 minuter innan jag ska vara på plats på nästa grej. Självhatet och ångesten tar över fullständigt. Jag ringer och meddelar på telefonsvararen vad som hänt. Lägger mig i sängen och somnar om. Allt för att slippa känna. Vaknar vid 21-tiden igen och känner den där hemska känslan igen. Mina tankar är ett uppror utan dess like. Jag har inte ätit på hela dagen eftersom jag sovit, så jag äter något. Mår illa efter det och tänker att det var ju bortkastat.

"Vad fan sysslar du med?", "Du klara fan inte av någonting!", "Varför försöker du ens?", "Ge upp för fan, du kommer ändå fucka upp allt!" Dessa tankar går som en orkan fram i mitt huvud just nu. Vet inte hur jag ska komma ur detta. Hatar när det blir så här. Värsta är att jag har bara mig själv att skylla, det gör det extra svårt.

JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!!

Boende

Jag har idag insett med full kraft vad jag behöver göra för att över huvud taget ha en chans att må bra på riktigt på ett långsiktigt plan. Jag måste hitta ett nytt boende närmre alla nära och kära. Jag trivs verkligen inte här borta. Ångesten ta över vid första fotsteget från pendeln.

Jag kom idag på mig själv med att i stort sätt hålla andan hela vägen hem från pendeln. Ångesten och tröttheten bara pumpar ut sin negativa energi i mig när jag befinner mig här. Huvudvärk, ryggvärk, illamående, trötthet, ångest rent generellt liksom. Antar att det psykosomatiska besvär det är frågan om. Ska försöka forska lite i om det finns någon slags hjälp man kan få när man lider av depression som till stor del är kopplad till sin boendesituation.

Det här funkar helt enkelt inte. Och det här med att vara med på bytessidor tar för mycket tid och energi. men framför allt kräver dom tålamod, vilket jag inte har för tillfället.

Vad ska man säga...

Mycket har hänt, eller inte hänt beroende på hur man ser det. Men kaos har det varit. Riktigt jäkla megakaos. Bråk hit och dit med en av de personer som stått mig närmast. Det har fått mig att må otroligt dåligt. Den biten är dock i nuläget löst. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så. Sen har jag en hel del vänner som har det ganska kaosartat i sina liv också som man vill finnas för och lyssna på när de behöver det. Man undrar ju vad som hänt med folk. Fick alla solsting samtidigt??

Hur som helst så mår jag ganska okej nu, igen, äntligen. Kroppsligen (dvs fysiskt) mår jag dock inte helt hundra. Svettas som en jävla tok på nätterna, har galet ont i magen dagligen. Inte hela tiden, men det kommer och går som i attacker. Sen är jag ovanligt utmattad i kroppen rent generellt. Var hos läkaren förra veckan. De kände på halsen och tog fem rör med blod från mig. Fick brev hem om att det inte visade på att vidare utredning krävs. Blir så trött. Jag är fruktansvärt trött på att vara trött och orkeslös. Men ingen hittar någon orsak.

Just det, en sak till. Folk på Ekerö har uppenbarligen kvar sin förmåga att hitta på fantasifulla historier. Helt galet! Hahahahahaha

Kämpa på

Ångesten är fortfarande hög, men jag kan fortfarande hantera den någorlunda.

Ibland blir jag så fruktansvärt irriterad på att jag är så satans förstående. Den delen av mig är fan inte sund för mig själv många gånger. Ibland behöver man ladda ur. Ordentligt! Jag är så sorgligt duktig på att le, svälja och blicka framåt ibland. För att jag inte vet hur jag ska göra annars. Jag orkar inte med konflikterna. Jag har tillräckligt svårt att få mig förstådd som det är. Och att gör sig förstådd genom en vägg av frustration är i princip omöjligt.

I höst ska genom gå en kurs i känslohantering för folk med emotionella störningar och adhd. Det behöver. Skulle gjort det under våren egentligen men då enda dagen som fanns ledig inte riktigt fungerade för mig så fick jag första plats i kön till hösten istället. Grr... som jag hade behövt det under våren. Men... det är som det är, nu får jag köra kursen i höst. Bättre sent än aldrig.

Tre steg bakåt

Jag har mått bra ganska länge nu. Eller ja.. bra och bra. Men jag har mått hyfsat och jag har kunnar hantera mig själv. Men de senaste två veckorna har kastat mig tre steg bakåt. Efter denna helg har jag haft sådan galen ångest att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Så länge jag inte var hemma själv med mina tankar så lyckades jag hålla ångesten borta. Men så snart det gick upp för min kropp och hjärna vad som skett så börjar den samarbeta emot mig. Jag kommer inte upp ur sängen. Jag får galen huvudvärk (läs migrän) och lätt feber. Detta får jag för att jag skuffar undan ångesten så långt bak i huvudet att min hjärna trycker ut den rent kroppsligt istället. Psykosomatiskt liksom. Inte första gången, men det gick upp för mig idag. Egentligen vill jag bara gråta störtfloder men jag kan inte. Att verkligen känna ångesten skrämmer mig. För jag vet hur det blir när den tar över. Så himla typiskt att det ska bli såhär just när allt känns så himla bra och det går åt rätt håll. Crash, boom, bang! Bara sådär. Som vanligt. Är nog inte meningen att det ska gå bra för mig.

Det här med att fylla år...

Det här med att fylla år känns ju ibland ganska onödigt. Jag får fan panik. Inte pga att jag just fyller år, utan för att jag inte vet hur sjutton jag ska få ihop firandet. Jag fyller ändå 30 så det måste väl firas på något sätt. Läget idag ser inte så ljust ut. Jag har ingen aning om var jag ska fira någonstans. Att ordna med lokal verkar ju helt jäkla omöjligt. Sen ska man ju bjuda på något också. Det hör ju liksom till. Men hur ska jag få ihop det? Jag har ju en ekonomi som inte riktigt tillåter det. Jag bor åt helvete långt bort från mina nära och kära. Vilka sätter sig och åker hit liksom? Inte bara pga att det är långt bort, det går ju knappt att parkera här. Det suger! Det är lite mer än en månad kvar och jag står på ruta -1 typ.

Vad drar vi för slutsats av detta inlägg då? Jo, jag är fortfarande extremt dålig på att panera. När jag försöker får jag ingen respons av de jag ber om hjälp från. Vi kan också konstatera att jag behöver HJÄLP!

Saknar Landet

Jag saknar landet och djuren. Två veckor sedan jag var där nu. Nästa vecka är det tänkt att jag ska tillbaka igen. Har varit sjukstuga både här och där. Men jag är frisk nu och hoppas att dom ska vara friska till på söndag också. Hoppas bara jag hinner få ihop pengar till tågbiljetten. Just nu har jag inte pengar till den. Varken dit eller där ifrån. De som står en närmast, som man liksom vågar fråga, vill eller kan inte låna ut (vet faktiskt inte vilket). Det suger. Jag har knappt någon mat hemma. Men ska nog lyckas klara den biten ändå. Det är ju lite lättare. Räcker ju med några kronor så har man en brödbit om inte annat och vatten finns ju i kranen.

Fy fan säger jag bara. Behövde få skriva av mig lite. Känner mig så fruktansvärt bedrövlig idag. Inte ofta jag gråter, men idag strilade tårarna längs mina kinder. Känns inte som att jag kommer lyckas få ordning på någonting just nu.

Imorgon ska jag visa lägenheten igen. Hoppas hon gillar den. Efter det ska jag till GynStockholm på S:t Görans sjukhus igen för se vad som står på med mina stackars äggstockar.

Back to Sthlm

Ännu en vecka avklarad i Skaresta. Ikväll bär det av hemåt igen. Alltid lika tråkigt att åka hem. Men ska bli ganska skönt med en dag att göra ingenting på innan helgen drar igång. Mycket planerat denna helg så lär vara sliten på söndag. Men ska ta det någorlunda lugnt ändå, min kropp orkar inte annars. Den har redan börjat säga till igen om att jag ångar på för hårt. Knoppen mår ju fruktansvärt bra fortfarande, men kroppens fysik är verkligen inte vad den borde vara.

Verkar ju som att det är något med sköldkörteln som spökar. Exakt vad vet jag inte än, men har blivit remitterad till en endokrinolog så förhoppningsvis har jag både svar och lösning snart. Undertiden kämpar jag på med det jag orkar. Har en öppen kommunikation med Kerstin om vad som händer med min kropp så att vi kan anpassa mina sysslor efter vad jag orkar och klarar av.

Hur som helst är det alltid tråkigt att lämna detta underbara ställe och djuren. Sigge kom och sov med mig inatt i sängen. Stackars Kerstin. Men otroligt mysigt, han är så kramgo den hunden. Blir så otroligt sugen på att ha en egen hund, men det får vänta. Tess är ju lite speciell men vi hittar varandra mer och mer för var dag. Kommer överrens med alla djuren men Tess är verkligen speciell, på ett bra sätt. Känns som att vi förstår varandra bra, som att vi är lika trots att vi kommer från helt olika djurarter (eller vad man ska säga, men så är det ju, människor är ju också en djurart faktiskt).

Just det. Vi har ju samlat in ägg från ankorna. Igår lade jag åtta av dom i en äggkläckningsmaskin. Ska bli kul och se om det blir några ankor av dom. Jag har gjort ett litet schema till oss så att vi kommer ihåg att vända äggen. Det får man kryssa i så att man vet att det är gjort. Så nu hoppas jag dom sköter det medan jag är borta. Haha... Jag ska bli ankmamma... förhoppningsvis.

Nu ska jag ut till stallet och göra lite nytta innan hela dagen försvinner. Har redan varit vaken i tre timmar, halva dagen har ju rean gått. (För några veckor sen hade jag väl nyss somnat med mina dåliga rutiner, glad att det ändrats.)

Puss på er

Bilder

Jag är dålig på att lägga upp bilder. Men nu kommer ett litet bildregn från mina dagar i Skaresta. Enyoj!!!

Fika

Sista dagen denna vecka i Skaresta. Sitter nu och fikat i solen. Så himla härligt. Ikväll bär det av hem igen, men är tillbaka på detta underbara ställe på söndag igen.

Första veckan

Idag åker jag hem igen. Sista dagen på detta underbara ställe denna veckan. Åker ju tillbaka på söndag igen. Ser redan fram emot det, och då har jag fortfarande hela denna dag framför mig. Ska snart ge mig ut i stallet för att göra dagens sysslor. Jag är galet mör i kroppen efter två dagars stalltjänst men det är det värt. Sjukt öm i armar och ben men det gör verkligen ingenting. Det är skönt. Det är ömhet orsakad av kroppsarbete och det är inget jag tänker gnälla om. Jag välkomnar det. När det slutat göra ont så får jag helt enkelt ta i mer. Så att det fortfarande känns att jag arbetar. För en sak är säker, jag vill inte tillbaka till ett kontor. Sitta instängd hela dagarna. Det är inget jag frivilligt gör igen, bara om jag verkligen måste för min överlevnad, men då är det ju egentligen inte frivilligt heller.

Nu är det hög tid att gå ner till stallet igen. Sigge vill nog ut och leka också.
Just nu, precis just nu, känns livet underbart!

Flen

Nu sitter jag här på landet och ska snart gå och lägga mig. Har längtat hit. Känns så himla skönt. Lantluften, stallet, hundar, hästar, ankor, skog och mysigt hus. Fint välkomnande fick man också. Blomman gjorde iordning supergod wok med kronhjortsfilé i. Riktigt mumsigt var det.

Tess lät mig klia henne i pannan, hon är annars ganska känslig med huvudet. Kalle som är så liten egenligen är superstor och får ha stora boxen för sig själv. Nevada står i boxen bredvid, men de går fortfarande i samma hage på dagarna. Så himla härligt och komma ner till dom på kvällen när de får sin nattmat. Man hör hur dom står och mumsar. Så otroligt rogivande. Hästar är verkligen underbart. I framtiden hoppas jag kunna ha en egen liten gård med hästar, kanske även lite andra djur.

Imorn klockan 7 startar dagen. Då ska hästarna få frukost och sedan få komma ut i hagarna.
Nu börjar mitt nya liv!!!

Avslappnad

Nu äntligen känns det som att jag kan slappna av lite. Det andra urinprovet jag lämnade visade inga vita blodkroppar. Mammografin och ultraljudet visade att knölen jag känt troligen bara är en ytlig körtel. Men doktorn tog ändå ett cellprov, bara för att vara helt säker. Svaret på det får jag om ca en vecka. Nu ska bara resten av kroppen kontrolleras. Har fått en kallelse till gynekolog nu också. Hoppas att man kan få några vettiga svar till varför fröken röd inte längre är så punktlig som hon brukar vara. Förhoppningsvis kanske man även får svår på varför det ibland hugger så förbannat i magen också. Det återstår att se.

I väntan på fortsatta kontroller så ska jag kurera mig mot förkylningen som slagit till med full kraft, för på söndag bär det av till Flen för att börja arbetsträna. Nu blir det fokus på hästarna!

Provsvaren

I torsdags var jag och tog cellprov. Har slarvat med det senaste kallelserna. Men nu är det gjort. Och nästa onsdag ska jag på mammografi. Igår fick jag också svaren på blodproverna och urinprovet. Blodproverna visade normala värden. Urinprovet däremot påvisade blod/vita blodkroppar i urinen. Det tyder på på en infektion, men jag har inga besvär som tyder på urinvägsinfektion, så det är lite oroande. Då min mens var väldigt sen trodde min läkare att det kunde vara därför det var blod i urinen, men min magkänsla tror inte på det. Men så snart mensen är över (som för övrigt kom 17 (SJUTTON) dagar sent) så ska jag lämna nytt urinprov och se om det fortfarande är blod i urinen eller inte.

Kontentan av det hela är i alla fall att provsvaren dämpade ju inte min oro direkt. Den blev snarare värre. Men jag fortsätter att försöka behålla gott mod. Fick läkaren att remittera mig för en ordentlig gynekologisk undersökning också. Lika så bra att utreda hela kroppen nu.

Ryggvärken är tillbaka också efter att ha varit näst intill obefintlig i drygt en vecka men nu börjar den bli värre igen. Det suger. Jag känner mig som en skruttig gammal gumma. Känns sådär när man inte ens fyllt 30 än.

Väntan

Att gå och vänta är verkligen inte roligt. Men idag ringde jag vårdcentralen och frågade om mina prover. Sköterskan bokade in samtalstid till min läkare på måndag. Så då har jag förhoppningsvis lite mer svar än vad jag idag. Var även iväg och tog cellprov idag. Lika bra att ha det gjort också.

Mycket mer än så kan inte jag göra. Förutom att åka till akuten förstås, men hoppas kunna undvika det. Jag avvaktar i alla fall tills jag pratat med läkaren om mina provsvar på måndag. Sen får vi se hur jag ska gå vidare. Som sagt: Något är inte bra i min kropp. Blir det värre imorgon eller under helgen så åker jag naturligtvis till akuten. Så envis ska jag inte vara så jag härdar ut bara för att. Men just nu är smärtorna ganska låga i jämförelse hur de var förra veckan.

Mensen har dock fortfarande inte dykt upp. Har huvudvärk varje kväll, blir fortfarande andfådd och väldigt trött av minsta lilla ansträngning. Det suger! Men snart, snart hoppas jag att jag har svar på vad det är. Förhoppningsvis är det ju bara någon brist på nått ämne i kroppen som är lätt att åtgärda.

Så otroligt mycket tankar just nu

Som rubriken säger: Så otroligt mycket tankar just nu. Ringde vårdcentralen i början av januari då jag hade haft ont i ryggen några dagar samt lite andra besvär så som hosta och trötthet. Fick en tid den 28 januari. Under de veckor jag väntade på att få komma till läkaren så upptäckte jag också en knöl i bröstet. Jag blev därför remitterad vidare för att göra en mammografi. Idag fick jag kallelsen. Den 18 februari ska jag dit. Det är 16 dagar dit. Jag vill veta nu. Detta eviga väntandet är olidligt. Inte nog med det så väntar jag även på att fröken röd ska dyka upp. Hon bör ha kommit för 11-12 dagar sedan. Jag vet vad många tänker, men nej, jag är inte gravid. Redan kontrollerat. Jag är medveten om att det kanske är min oro som försenar henne, men det är inte första gången senaste halvåret som hon är sen. Sen har jag många andra saker som kommit upp i huvudet just på grund av detta som gör att oron blir än värre än den varit innan.

Pratade med pappa igår. Jag vet ju att vi haft cancer i släkten, men har inte tänkt så mycket på det förrän nu när jag upptäckt denna dumma knöl. Så jag frågade honom vad för cancer det fanns på hans sida om släkten. Det kändes ju inte direkt lugnande att höra svaret. Hans mormor gick nämligen bort i sent upptäck bröstcancer, hans mormors mor gick bort i livmodercancer (exakt vilken sort vet jag inte) och hans farmor gick bort i magcancer som började med ändtarmscancer. (Jag minns själv från när jag var liten att hon hade stomipåse.) Ja, ni förstår säkert att in oro inte direkt ville lägga sig efter det samtalet. Men, men... Det är väl bara att vänta och se vad mammografin säger. Eventuellt boka tid hos gynekologen också. Eller jag kanske bara ska göra det, ändå liksom, jag menar det är inte normalt med så pass sen mens. Kanske man lättar lite på alla tankar också.

Blir nog till att ringa sjukvårdsupplysningen imorgon. Inget blir bättre av att bara gå hemma och tänka. Känner att det här blev ett väldigt öppet och blottande inlägg, men det är lite så jag är som person. Håll tummarna för mig nu.

Drömmarna fortsätter

Inatt drömde jag massor igen. När jag vaknade tänkte jag "Yes, jag minns inte vad jag drömde" men det gör jag visst. Efter att ha varit vaken ett tag så minns jag drömmarna igen. Den här gången drömde jag mycket om min familj. Många olika drömmar, men någon ur familjen ingick i alla drömmarna. Det är riktigt konstiga mina drömmar. Platserna är oftast platser där jag vuxit upp, men de varvas med platser jag aldrig varit på. Mycket märkliga känns dom. Drömmarna alltså.

Jag antar att jag drömmer så pass mycket och detaljerat pga att det är årsdagen för bomben idag. Eller natten till idag var det exakt 7 år sedan den small. Det påverkar mig uppenbarligen fortfarande. Och jag hatar att den gör den.

Nu blir det frulle. Ville bara skriva av mig lite.

Drömmar

Jag drömmer jättemycket. Drömmarna känns verkliga och underliga. Det allra märkligaste var att idag när jag vaknade så mindes jag tre drömmar väldigt ingående både "bildmässigt" och känslomässigt.

Jag ska försöka beskriva en av dom:

Jag är i F-staden där jag växte upp. Det var massor av snö och is. Jag sitter på en fyrhjuling och väntar på någon, vem minns jag inte, men personen i fråga dyker inte upp. Av någon anledningen får jag känslan av att tiden är knapp. Så jag försöker starta fyrhjulingen själv, jag lyckas och efter lite utforskande av pedaler och spakar hittar jag gasen och åker iväg. Jag åker fram och tillbaka längs vägen och in i skogen. Det är ungefär som att jag vallar snöbollar (ni vet, typ som man tänker sig att hundar vallar får). När jag åker upp mot pappas hus, som inte finns där, kommer jag fram till en liten blank sjö. Det är väldigt fridfullt och det känns som att tiden står stilla. Jag tittar ner i sjön och ser en söt kvinna komma simmande mot ytan. Hon har eldrött svallande hår och ett vitt nattlinne (typ som ett lucialinne) och hon räcker mig sin hand och säger "Hjälp". Jag får uppfattningen om att hon är i min ålder men hon är så späd att hon ser yngre ut. Jag tar hennes hand och hon ber mig följa med henne. Hon drar mig försiktigt ner i vattnet. Jag känner hur jag glider ner i vattnet som omsluter mig medan vi simmar mot botten och jag känner ett otroligt lugn. För ett litet tag blir allting svart. Och jag känner en viss harmoni. När jag öppnar ögonen står jag bredvid sjön igen och kvinnan syns inte till. Jag tittar ner i vattnet som är alldeles blankt och svart men ser ingen. Snön är borta och det är varmt. Jag tror det är sommar. När jag vänder mig om ser jag pappas hus. Världen "ser lycklig" ut, men själv känner jag sorg. Jag ser mig själv utifrån. Det känns som att jag omslutits av någon slags dimma eller vakuum. Jag ser mig träffa folk. Jag ler och skrattar. Det låter hjärtligt och jag ser lycklig ut, men jag känner det inte. Känslan är som en dimma av sorg. Ett vakuum.

Det är vad jag kommer ihåg av den drömmen. De andra är helt annorlunda. Både vad gäller inre bilder och känslor. Just den dröm jag nu beskrev sitter verkligen inpräntad. De andra två är lite mer diffusa, men jag minns även de ovanligt bra, till skillnad från vad man brukar göra. Oftast minns man ju bara drömmarna precis när man vaknar men sen försvinner det tillbaka till det undermedvetna. Men den här gången har jag bara inte kunnat släppa dem. 

Jag undrar vad detta betyder. Jag är ju lite så som person att jag tror att allt har en mening. Det är dock inte alltid man ser vad meningen är.

2015

Det är nu nytt år. Jag hoppas att detta år blir bättre än det förra. Jag ska försöka att fokusera på mig och mitt välmående så att jag kan återgå till ett normalt liv.

Hur spenderade jag min nyårsafton då? Jo, jag och en vän åt middag hemma hos honom. Vi åkte sedan till en fest, tillsammans med ytterligare en vän, som visade sig vara hos en gammal bekant. Väl där träffade jag både gamla och nya bekantskaper. Jag hade sjukt jäkla kul. Firade verkligen med underbara människor. Bästa nyåret på länge. Jag fick mig till och med en nyårskyss... den ni. Om det blir någon fortsättning på den återstår att se. (En del av mig önskar nog att det blir det). Ett nyårsfirande som verkligen är värt att minnas. Hela kvällen/natten bestod av flams och trams men även av djupa samtal. Tack alla som var med!!!

Efter ett samtal med en viss person, vi kallar henne A, som berättade lite vad hon vart med om bestämde jag mig för att ta tag i saken och se till att göra en ordentlig utredning för att se hur det står det till med min fysiska hälsa. Vilket resulterat i att jag äntligen bokat en tid hos läkaren för att ta reda på vad som faktiskt händer i min kropp (alltså inte i hjärnan, utan kroppen). Jag har känt länge att saker och ting inte riktigt är som det ska. Min största skräck är att det ska vara något allvarligt. Jag hoppas att det inte är så, att min känsla är fel. De senaste 4-5 månaderna har jag nämligen haft en konstig känsla av att något är väldigt fel. Hur som helst. Nu ska det utredas så att jag slipper gå runt och undra nu är det upp till läkarna.

Nu ska jag sova. Kryssning imorn!
Natt natt!