På gång...

Jag har nu börjat ta tag i saker ordentligt, eller på djupet är nog en mer korrekt benämning. Det är jobbigt, men jag vet att det kommer att bli bättre med tiden. Men det är dags nu. Dags att ta tag i alla de skelett som ligger och ruttnar. Dags att bemästra sina egen spöken. Det känns bra att vara på väg åt rätt håll igen. Jag är beredd på att ångesten kommer bli värre under en tid. Jag är beredd på att det antagligen kommer att bli en djup dal innan jag närmar mig toppen igen. Men när jag väl är på väg upp igen kommer förhoppningsvis inget kunna dra ner mig lika djupt i dalen igen. Och med det som mål är jag redo att anta utmaning. Jag kan önska att jag gjort det tidigare. Men jag har inte haft den rätta styrkan tidigare. Jag har accepterat det. Jag har accepterat att saker ibland måste få ta sin tid.

Nu när man satt dessa stenar i rullning kommer även en hel del tankar, Jösses vad min hjärna går på högvarv. Jag drömmer sjukt mycket. Ibland känns drömmarna galet verkliga så jag knappt vet vad stämmer och inte när jag vaknar. Men det är en del av processen. Det kommer att gå över tids nog.

Nu ska jag sätta igång med dagen.

Chilla

Idag tar jag det lugnt som bara den. Har sjukt ont i huvudet. Hoppas verkligen att den släpper så jag kan gå och hämta ett paket som kommit idag. Skulle behöva handla lite småsaker också.

I övrigt så har jag tagit det lugnt länge nu. Helgen var super lugn. Var hemma på fredagen och kollade Idol. På lördagen åkte jag ut till syrran och firade hennes födelsedag med lite tårta. Sen åkte jag till min vän och kollade på film. Söndagen åkte vi till en annan vän för att fira att hennes son fyllt 2 år. Min stora pajas. Så himla go unge!

Imorgon ska jag in till stan och träffa min syssling som är på besök i Stockholm. Normalt bor hon annars i New York. Var riktigt länge sen vi träffades så ska bli riktigt kul. Blir lite fika och "catching up". Lagom aktivitet för mig. Hoppas vi hittar nått mysigt café bara.
Feel free to share om ni vet några bra caféer.

Sömnlös

Jag är supertrött men kan ändå inte somna. Samma visa förra natten. Blir galen. Så himla mycket tankar som snurrar i huvudet. Får liksom ingen rätsida på det alls.

Kom på mig själv alldeles nyss att tänka på grejer som hände på mitt förrförra jobb. Varför kan man ju undra. Har ingen om varför dom dyker upp nu. Märkligt är det.

Annars är det mycket känslor som snurrar. Vad det för några vet jag inte riktigt själv tror jag. Har så svårt att identifiera känslorna. Om dom är äkta eller bara önskade. Känner jag verkligen så, eller önskar jag bara att jag känner så? Kanske bara är si jag känner men att önskan är så stor att man inbillar sig att man känner så. Blir galen på min egen hjärna sådana här tillfällen.

Dags att fortsätta försöka sova nu!

Att hata sig själv

Vissa dagar hatar man verkligen sig själv. Idag (tisdag) är en sådan dag för mig. Inget har fungerat för mig idag. INGET! Först missar jag ett möte. Okej det är sånt som händer. Jag grämer mig lite och försöker rycka upp mig så jag inte missar nästa åtagande. Vad händer...?! Jag somnar och vaknar 10 minuter innan jag ska vara på plats på nästa grej. Självhatet och ångesten tar över fullständigt. Jag ringer och meddelar på telefonsvararen vad som hänt. Lägger mig i sängen och somnar om. Allt för att slippa känna. Vaknar vid 21-tiden igen och känner den där hemska känslan igen. Mina tankar är ett uppror utan dess like. Jag har inte ätit på hela dagen eftersom jag sovit, så jag äter något. Mår illa efter det och tänker att det var ju bortkastat.

"Vad fan sysslar du med?", "Du klara fan inte av någonting!", "Varför försöker du ens?", "Ge upp för fan, du kommer ändå fucka upp allt!" Dessa tankar går som en orkan fram i mitt huvud just nu. Vet inte hur jag ska komma ur detta. Hatar när det blir så här. Värsta är att jag har bara mig själv att skylla, det gör det extra svårt.

JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!!

Boende

Jag har idag insett med full kraft vad jag behöver göra för att över huvud taget ha en chans att må bra på riktigt på ett långsiktigt plan. Jag måste hitta ett nytt boende närmre alla nära och kära. Jag trivs verkligen inte här borta. Ångesten ta över vid första fotsteget från pendeln.

Jag kom idag på mig själv med att i stort sätt hålla andan hela vägen hem från pendeln. Ångesten och tröttheten bara pumpar ut sin negativa energi i mig när jag befinner mig här. Huvudvärk, ryggvärk, illamående, trötthet, ångest rent generellt liksom. Antar att det psykosomatiska besvär det är frågan om. Ska försöka forska lite i om det finns någon slags hjälp man kan få när man lider av depression som till stor del är kopplad till sin boendesituation.

Det här funkar helt enkelt inte. Och det här med att vara med på bytessidor tar för mycket tid och energi. men framför allt kräver dom tålamod, vilket jag inte har för tillfället.

Vad ska man säga...

Mycket har hänt, eller inte hänt beroende på hur man ser det. Men kaos har det varit. Riktigt jäkla megakaos. Bråk hit och dit med en av de personer som stått mig närmast. Det har fått mig att må otroligt dåligt. Den biten är dock i nuläget löst. Jag hoppas verkligen att det fortsätter så. Sen har jag en hel del vänner som har det ganska kaosartat i sina liv också som man vill finnas för och lyssna på när de behöver det. Man undrar ju vad som hänt med folk. Fick alla solsting samtidigt??

Hur som helst så mår jag ganska okej nu, igen, äntligen. Kroppsligen (dvs fysiskt) mår jag dock inte helt hundra. Svettas som en jävla tok på nätterna, har galet ont i magen dagligen. Inte hela tiden, men det kommer och går som i attacker. Sen är jag ovanligt utmattad i kroppen rent generellt. Var hos läkaren förra veckan. De kände på halsen och tog fem rör med blod från mig. Fick brev hem om att det inte visade på att vidare utredning krävs. Blir så trött. Jag är fruktansvärt trött på att vara trött och orkeslös. Men ingen hittar någon orsak.

Just det, en sak till. Folk på Ekerö har uppenbarligen kvar sin förmåga att hitta på fantasifulla historier. Helt galet! Hahahahahaha

Kämpa på

Ångesten är fortfarande hög, men jag kan fortfarande hantera den någorlunda.

Ibland blir jag så fruktansvärt irriterad på att jag är så satans förstående. Den delen av mig är fan inte sund för mig själv många gånger. Ibland behöver man ladda ur. Ordentligt! Jag är så sorgligt duktig på att le, svälja och blicka framåt ibland. För att jag inte vet hur jag ska göra annars. Jag orkar inte med konflikterna. Jag har tillräckligt svårt att få mig förstådd som det är. Och att gör sig förstådd genom en vägg av frustration är i princip omöjligt.

I höst ska genom gå en kurs i känslohantering för folk med emotionella störningar och adhd. Det behöver. Skulle gjort det under våren egentligen men då enda dagen som fanns ledig inte riktigt fungerade för mig så fick jag första plats i kön till hösten istället. Grr... som jag hade behövt det under våren. Men... det är som det är, nu får jag köra kursen i höst. Bättre sent än aldrig.