Krokben

Det är lätt att uttala sig om andra. Inte lika lätt att inse att det kanske är en själv som man talar om. Det är lätt att blunda för sina egna fel och brister. Jag jobbar konstant med mitt destruktiva beteende som jag själv trodde blivit bättre. Men nu har jag återigen bevisat för mig själv hur mycket jag har kvar att jobba med. Jag har återigen tänkt att "Shit, jag börjar ju må riktigt bra." för att pladdask falla tillbaka i ångest och skam.
Skam för att jag själv inser att jag levt i en form av förnekelse. Men varför i hela friden måste jag såra mig själv, och denna gång, även andra i mitt försök att väcka mig själv. Varför måste mitt undermedvetna ge mig en sådan käftsmäll att jag vill kräkas på mitt egna vidriga beteende? Ångest för att jag känner mig så satans patetisk att det är läskigt.

Jag skulle säkert kunna skylla på en massa saker som diagnoser och fylla m.m. men det håller inte. I slutänden var det jag som gjorde valet. Jag har bara mig själv att skylla. Finns ingen annan att klandra. Jag är och kommer alltid vara min egna värsta fiende.