Drömmar

Jag drömmer jättemycket. Drömmarna känns verkliga och underliga. Det allra märkligaste var att idag när jag vaknade så mindes jag tre drömmar väldigt ingående både "bildmässigt" och känslomässigt.

Jag ska försöka beskriva en av dom:

Jag är i F-staden där jag växte upp. Det var massor av snö och is. Jag sitter på en fyrhjuling och väntar på någon, vem minns jag inte, men personen i fråga dyker inte upp. Av någon anledningen får jag känslan av att tiden är knapp. Så jag försöker starta fyrhjulingen själv, jag lyckas och efter lite utforskande av pedaler och spakar hittar jag gasen och åker iväg. Jag åker fram och tillbaka längs vägen och in i skogen. Det är ungefär som att jag vallar snöbollar (ni vet, typ som man tänker sig att hundar vallar får). När jag åker upp mot pappas hus, som inte finns där, kommer jag fram till en liten blank sjö. Det är väldigt fridfullt och det känns som att tiden står stilla. Jag tittar ner i sjön och ser en söt kvinna komma simmande mot ytan. Hon har eldrött svallande hår och ett vitt nattlinne (typ som ett lucialinne) och hon räcker mig sin hand och säger "Hjälp". Jag får uppfattningen om att hon är i min ålder men hon är så späd att hon ser yngre ut. Jag tar hennes hand och hon ber mig följa med henne. Hon drar mig försiktigt ner i vattnet. Jag känner hur jag glider ner i vattnet som omsluter mig medan vi simmar mot botten och jag känner ett otroligt lugn. För ett litet tag blir allting svart. Och jag känner en viss harmoni. När jag öppnar ögonen står jag bredvid sjön igen och kvinnan syns inte till. Jag tittar ner i vattnet som är alldeles blankt och svart men ser ingen. Snön är borta och det är varmt. Jag tror det är sommar. När jag vänder mig om ser jag pappas hus. Världen "ser lycklig" ut, men själv känner jag sorg. Jag ser mig själv utifrån. Det känns som att jag omslutits av någon slags dimma eller vakuum. Jag ser mig träffa folk. Jag ler och skrattar. Det låter hjärtligt och jag ser lycklig ut, men jag känner det inte. Känslan är som en dimma av sorg. Ett vakuum.

Det är vad jag kommer ihåg av den drömmen. De andra är helt annorlunda. Både vad gäller inre bilder och känslor. Just den dröm jag nu beskrev sitter verkligen inpräntad. De andra två är lite mer diffusa, men jag minns även de ovanligt bra, till skillnad från vad man brukar göra. Oftast minns man ju bara drömmarna precis när man vaknar men sen försvinner det tillbaka till det undermedvetna. Men den här gången har jag bara inte kunnat släppa dem. 

Jag undrar vad detta betyder. Jag är ju lite så som person att jag tror att allt har en mening. Det är dock inte alltid man ser vad meningen är.