Kämpa på

Ångesten är fortfarande hög, men jag kan fortfarande hantera den någorlunda.

Ibland blir jag så fruktansvärt irriterad på att jag är så satans förstående. Den delen av mig är fan inte sund för mig själv många gånger. Ibland behöver man ladda ur. Ordentligt! Jag är så sorgligt duktig på att le, svälja och blicka framåt ibland. För att jag inte vet hur jag ska göra annars. Jag orkar inte med konflikterna. Jag har tillräckligt svårt att få mig förstådd som det är. Och att gör sig förstådd genom en vägg av frustration är i princip omöjligt.

I höst ska genom gå en kurs i känslohantering för folk med emotionella störningar och adhd. Det behöver. Skulle gjort det under våren egentligen men då enda dagen som fanns ledig inte riktigt fungerade för mig så fick jag första plats i kön till hösten istället. Grr... som jag hade behövt det under våren. Men... det är som det är, nu får jag köra kursen i höst. Bättre sent än aldrig.

Tre steg bakåt

Jag har mått bra ganska länge nu. Eller ja.. bra och bra. Men jag har mått hyfsat och jag har kunnar hantera mig själv. Men de senaste två veckorna har kastat mig tre steg bakåt. Efter denna helg har jag haft sådan galen ångest att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Så länge jag inte var hemma själv med mina tankar så lyckades jag hålla ångesten borta. Men så snart det gick upp för min kropp och hjärna vad som skett så börjar den samarbeta emot mig. Jag kommer inte upp ur sängen. Jag får galen huvudvärk (läs migrän) och lätt feber. Detta får jag för att jag skuffar undan ångesten så långt bak i huvudet att min hjärna trycker ut den rent kroppsligt istället. Psykosomatiskt liksom. Inte första gången, men det gick upp för mig idag. Egentligen vill jag bara gråta störtfloder men jag kan inte. Att verkligen känna ångesten skrämmer mig. För jag vet hur det blir när den tar över. Så himla typiskt att det ska bli såhär just när allt känns så himla bra och det går åt rätt håll. Crash, boom, bang! Bara sådär. Som vanligt. Är nog inte meningen att det ska gå bra för mig.