Byte, kryssning och solresa

Det här med att byta lägenhet går inget vidare. Verkar inte vara något som klaffar. Det känns frustrerande. Mycket beror nog på området min lägenhet ligger i. Många tror nog att det är ett "farligt" område, men jag har faktiskt inte fått den känslan alls under de två år jag bott här. Jag älskar verkligen min lägenhet och området är faktiskt inte så farligt, det enda som gör att jag vill flytta är att jag vill bo nära mina vänner och släktingar. För mig är det enbart resvägen till dem som är jobbig, framförallt på nätterna när man måste åka nattbuss. Det har jag aldrig gillat oavsett var jag bor när jag är ensam. Men jag fortsätter försöka och håller hoppet uppe.

I övrigt har jag en hel del annat att se fram emot. Kryssning på fredag. Det ska bli galet kul. Och nästa fredag bär det av till varmare breddgrader. Det ska bli riktigt underbart efter denna extremt gråa höst. Lanzarote here I come! Det ska bli en vecka av ren njutning. Sol, bad, läsning, god mat (förhoppningsvis), drinkar och avkoppling. Precis vad jag behöver nu när julstressen börjar sätta klorna i en. Har ju bokat med all inclusive så behöver bara infinna mig när mat eller snacks m.m. serveras. Så skönt att slippa tänka på att pengar ska behöva räcka till sådant också.

Nu ska jag försöka få något gjort i lägenheten. Typ diska och dammsuga åtminstone.

Visning

I helgen var jag på visning av en lägenhet som jag hoppas kunna byta mig till. Den är mindre, billigare och närmre alla mina nära och kära. Precis vad jag behöver. Igår var en tjej och kikade på min lägenhet också. Hon ville gärna gå vidare i detta triangelbyte, så nu är det bara sista parten som ska kolla på lägenheten de är intresserade av. Sen hoppas jag att det bara är att tuta och köra.
Skulle inte detta byte fungera så har jag en annan lägenhet att kolla på som i så fall är ett direktbyte. Så jag HOPPAS verkligen att något av dessa byten går igenom.

Det är väl bara att hålla tummarna. Skulle vara sjukt skönt att slippa huvudvärken av att bo så långt från alla.

Tick Tack, Tick Tack

Tiden går och min kropp förändras. Eller är det bara att jag blivit mer medveten? Det känns som att den liksom gör sig redo på något sätt. Min "biologiska klocka" tickar av bara helvete, kan det vara därför det känns så? 

Jag har tidigare inte kunnat känna av ägglossning och sådant, mensvärk har jag ju levt med sen dagen den gjorde entré, men nu har jag snarare känningar vid ägglossning och ingen när det är dags för den berömda röda veckan. Hur kommer det sig egentligen?

Förr kunde jag ju knappt stå upp ibland pga den fruktansvärde värken som kom i samband med lingonveckan. Nu har jag extremt ömma tuttar, enorm lust och känner mig svullen vid ägglossning istället. 

Det är typ som att kroppen skriker på mig. "Hallå! pucko! Gör det nu då! Du är ju redo för helvete!" och huvudet svarar "Lugna ner dig, lugna ner dig!" Vill ju inte stå där gravid, arbetslös och ensam liksom.

Kort sagt. Det är jobbigt. Speciellt nu när mina tuttar ömmar som satan. Gjorde så satans ont när jag släppte dom fria från behån ikväll att jag trodde jag drömde eller nått. Kändes liksom inte möjligt att vara så öm av ingen anledning. 

Resa

Nu har jag haft en lugn skön helg. Var barnvakt med ena syrran åt vår systerdotter medans andra syrran checkade in på hotell med sin karl för att fira sin årsdag. Vilket firande det blev för dem. Amanda kom hem strålande av lycka med en vacker ring på på sitt vänstra ringfinger. Nu väntar vi på bröloppet.

Under fredagen hade jag en massa dötid så jag kollade på resor till värmen. Råkade även boka en resa till Lanzarote i mitten av december. Ska bli så skönt. Jag åker själv med all inclusive, min mamma, hennes systrar samt deras respektive kommer att befinna sig i samma by samtidigt som jag, men några kilometer bort. Känns tryggt att ha dom så pass nära under min första charterresa alldeles själv. Kommer ha resfeber fram tills det är dags att åka. Men jösses vad skönt det ska bli. Jag ska sola och bada och vårda själen inför julen.

Verkar som att jag åkt på en ordentlig förkylning nu också. Känns inte alls bra, men bättre nu än lagom till resan.

Just det, ångesten från torsdagkvällen har lagt sig, men jobbigt var det. Lite mitt liv i ett nötskal. En berg-och-dalbana med galet höga toppar och sjukt djupa dalar.

Krokben

Det är lätt att uttala sig om andra. Inte lika lätt att inse att det kanske är en själv som man talar om. Det är lätt att blunda för sina egna fel och brister. Jag jobbar konstant med mitt destruktiva beteende som jag själv trodde blivit bättre. Men nu har jag återigen bevisat för mig själv hur mycket jag har kvar att jobba med. Jag har återigen tänkt att "Shit, jag börjar ju må riktigt bra." för att pladdask falla tillbaka i ångest och skam.
Skam för att jag själv inser att jag levt i en form av förnekelse. Men varför i hela friden måste jag såra mig själv, och denna gång, även andra i mitt försök att väcka mig själv. Varför måste mitt undermedvetna ge mig en sådan käftsmäll att jag vill kräkas på mitt egna vidriga beteende? Ångest för att jag känner mig så satans patetisk att det är läskigt.

Jag skulle säkert kunna skylla på en massa saker som diagnoser och fylla m.m. men det håller inte. I slutänden var det jag som gjorde valet. Jag har bara mig själv att skylla. Finns ingen annan att klandra. Jag är och kommer alltid vara min egna värsta fiende.

Läkaren

Nu har jag varit hos läkaren. Vi har gjort en liten planering för framtiden så att jag ska kunna komma tillbaka till den jag, i bakgrunden, egentligen är utan denna depression.

Dessa terapigrupper är ju såklart fortfarande med inplaneringen. Beroende på hur det funkar så kanske jag blir remitterad till en psykolog för psykoterapi. Men det avvaktar vi med tillsvidare. Får hoppas att det inte behövs. Men jag har en liten känsla av att det faktiskt skulle vara bra för mig. Men får se hur det blir med det.

Ska även på möte med försäkringskassan och diskuteta typ samma saker. Se hur jag kan komma tillbaka till arbetslivet. Blir troligen till en början någon aktivitet på 25-50%.

Under tiden har jag fått ny sömnmedicin som ska provas och ökad dos på min adhd-medicin. Se hur det fungerar. Ska bli kalöad till läkaren snart igen för bedömning av det.
Där är jag nu och jag ser hoppfullt på framtiden trots att jag fortdarande är ångestladdad och långt ifrån välmående.

En dag i taget. Det är allt jag orkar. Men det går framåt. Det är jag glad för. Jag skäms inte för att jag mår som jag gör. Dock verkar det ibland som att andra gör det åt mig. Varför förstår jag inte. Jag kommer fortsätta var öppen och ärlig med hur jag mår av den enkla anledningen att jag mår bättre av det. Finns ingen ork att dölja saker längre.

Kurator

Jag var hos en kurator i förra veckan. Jag visste inte riktigt själv vad jag ville få ut av det. Men det var ett bra möte och jag känner att framtiden nu ser ljusare ut igen. Jag visste inte riktigt vilka diagnoser jag faktiskt hade eller hur många de var. Det jag visste var att jag blivit behandlad för PTSD och fått diagnosen depression och ADHD. Men det var inte det ända. Jag har ett flertal andra diagnoser som gjorde att jag fick lite klarhet i varför jag känner som jag gör.

Akut stressångest var ju ingen nyhet. Men den är ju bara tillfällig. Generell ångest var ju inte heller någon nyhet, lika så återkommande depressioner och adhd. Däremot så nämnde hon också emotionella störningar. Det är lite typ som borderline fast mildare. Lite samma symptom. Det förklarar varför jag får dessa riktigt svårhanterliga känslostormarna och min rädsla för att bli övergiven.

Med den informationen kan jag nu relatera till mig själv på ett bättre sätt även om jag är långt ifrån att kunna hantera allt. Men jag står nu på väntelista för att gå i två olika typer av gruppterapi. Den första med start nu i höst är en så kallad "första hjälpen" där man är 6-8 personer i en grupp som träffas 5 gånger tillsammans med en arbetsterateut och sköterska. Den andrs startar i vår och har inget namn än. Men det är för oss med ADHD och emotionella störningar och ska fokusera på känslohantering. Den kommer pågå hela våren så kanske ett 20-tal sessioner. Den typen av terapi är fortfarande på studie nivå eller forskningsnivå (eller vad kuratorn sa) då det aldrig förut funnits någon sådan som är inriktad på folk med både ADHD och emotionella störningar.

Jag tror på riktigt att det här kan bli bra. Jag känner återigen hopp!

Framåt

Det går framåt. Jag tar fortfarande en dag i taget. Men jag mår aningen bättre rent generellt. Ett och annat bakslag får man ju. Då kommer ångesten, men jag har även bra dagar. Jag är långt ifrån att kunna säga att jag mår bra, men tillvaron känns i alla fall uthärdlig just nu.

Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Ångesten kommer och går. Ibland får jag totalt kaos i hjärnan och då kommer frustrationen och ilskan. Med det kommer också tårarna. Känslorna väller över en som tsunamivåg och vet inte vart jag ska ta vägen.

Känslorna är det jag har svårast med. Vet inte riktigt hur jag ska hantera känslostormarna när dom kommer. 29 år och fortfarande helt handikappad i känslohanteringen.

Jag önskar att jag inte kände mig så missförstådd hela tiden. Jag önskar att jag inte hade blivit så motarbetad under min uppväxt då jag hävdade att jag måste ha nån slags diagnos. Jag var inte som alla andra. Jag passade inte in. Känner fortfarande att jag inte riktigt passar in. Men nu har jag på papper att jag har en diagnos. Jag har fått en förklaring till varför jag känt som jag gjort i hela mitt liv. Förklaringen fick jag för 2,5 år sedan, men jag vet fortfarande inte hur jag ska ta tillvara och använda mig av det och få livet att fungera.

Fortfarande en dag i taget

Det är fortfarande bara idéer jag har i huvudet för att uppnå det där lugnet. Jag har inte förmågan eller orken att genomföra något av det. Jag är fortfarande bara ett tomt skal.

Visst, jag kan stänga av och le och ha kul emellanåt men det är ju bara en fasad som inte håller i längden. Egentligen vill jag bara ligga i sängen och be alla dra åt helvete. Låta mig vara liksom. Men då kommer jag förlora mig själv så jag reser mig och gör så lite som möjligt av det som förväntas av mig.

Vissa kallar det styrka. Det kanske det är också. Jag vet inte. Men stark är verkligen det sista jag känner att jag är just nu. Liten, svag och otillräcklig är vad jag känner mig som.

En dag i taget

Det har varit några kämpiga veckor nu och det återstår fler att kämpa sig igenom. Vart jag ska hitta orken vet jag fortfarande inte så jag tar en dag i taget.

Alla tankar i huvudet snurrar fortfarande. Jag kan fortfarande inte förstå riktigt vad jag gjort, så när jag tittar mig i spegeln så ser jag bara ett tomt skal som stirrar tillbaka. Det är en tom ihålig blick jag ser i skalet.

Alla tankarna är en röra. Men vissa saker börjar ta form och bilda något förståeligt. För mig. Någon annan skulle inte förstå. Jag bara vet det. Det finns en sak jag längtar efter och det är lugn.

Det skulle vara så otroligt härligt och bara få glida in i ett enda stort lugn. Känna sig trygg och inte så otillräcklig. Bara känna lugn. Det är min önskan och jag har några idéer om hur jag ska uppnå det lugnet. Vilken som är bäst får tiden utvisa.

Tankar

Jag har alltid tänkt att, vi kaller det, trasiga själar behöver någon att luta sig mot. Jag har alltid försökt att vara den som dessa trasiga själar kan göra det på.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av de trasiga själarna. Men det är jag. Jag är så fruktansvärt trasig och vilsen i mig själv i nuläget.

Senaste två veckorna har jag gjort saker jag aldrig trodde mig vara kapabel till. Talar vi senaste dagarna är det ännu värre.
Jag kämpar. Det gör jag fakriskt, men orken har totalt runnit ur mig så det kanske inte märks så mycket. Att jag kämpar alltså.

Jag är så fruktansvärt tacksam för de människor som finns vid min sida idag. Ni som ställer upp och står ut med mig på dagarna och ger mig sovplats på nätterna. Nätterna jag annars skulle tillbringa själv i lägenheten. I ensamheten. Ensamhet är väldigt skönt, och jag längtar till den. Jag önskar verkligen att ensamheten inte övermannade mig varje gång. Men det gör den. Ensamhet är världens kanske vidrigaste känsla. Den som får en att ge upp. Sluta orka kämpa...