Jag har alltid tänkt att, vi kaller det, trasiga själar behöver någon att luta sig mot. Jag har alltid försökt att vara den som dessa trasiga själar kan göra det på.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av de trasiga själarna. Men det är jag. Jag är så fruktansvärt trasig och vilsen i mig själv i nuläget.
Senaste två veckorna har jag gjort saker jag aldrig trodde mig vara kapabel till. Talar vi senaste dagarna är det ännu värre.
Jag kämpar. Det gör jag fakriskt, men orken har totalt runnit ur mig så det kanske inte märks så mycket. Att jag kämpar alltså.
Jag är så fruktansvärt tacksam för de människor som finns vid min sida idag. Ni som ställer upp och står ut med mig på dagarna och ger mig sovplats på nätterna. Nätterna jag annars skulle tillbringa själv i lägenheten. I ensamheten. Ensamhet är väldigt skönt, och jag längtar till den. Jag önskar verkligen att ensamheten inte övermannade mig varje gång. Men det gör den. Ensamhet är världens kanske vidrigaste känsla. Den som får en att ge upp. Sluta orka kämpa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar