Det går framåt. Jag tar fortfarande en dag i taget. Men jag mår aningen bättre rent generellt. Ett och annat bakslag får man ju. Då kommer ångesten, men jag har även bra dagar. Jag är långt ifrån att kunna säga att jag mår bra, men tillvaron känns i alla fall uthärdlig just nu.
Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Ångesten kommer och går. Ibland får jag totalt kaos i hjärnan och då kommer frustrationen och ilskan. Med det kommer också tårarna. Känslorna väller över en som tsunamivåg och vet inte vart jag ska ta vägen.
Känslorna är det jag har svårast med. Vet inte riktigt hur jag ska hantera känslostormarna när dom kommer. 29 år och fortfarande helt handikappad i känslohanteringen.
Jag önskar att jag inte kände mig så missförstådd hela tiden. Jag önskar att jag inte hade blivit så motarbetad under min uppväxt då jag hävdade att jag måste ha nån slags diagnos. Jag var inte som alla andra. Jag passade inte in. Känner fortfarande att jag inte riktigt passar in. Men nu har jag på papper att jag har en diagnos. Jag har fått en förklaring till varför jag känt som jag gjort i hela mitt liv. Förklaringen fick jag för 2,5 år sedan, men jag vet fortfarande inte hur jag ska ta tillvara och använda mig av det och få livet att fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar