Kurator

Jag var hos en kurator i förra veckan. Jag visste inte riktigt själv vad jag ville få ut av det. Men det var ett bra möte och jag känner att framtiden nu ser ljusare ut igen. Jag visste inte riktigt vilka diagnoser jag faktiskt hade eller hur många de var. Det jag visste var att jag blivit behandlad för PTSD och fått diagnosen depression och ADHD. Men det var inte det ända. Jag har ett flertal andra diagnoser som gjorde att jag fick lite klarhet i varför jag känner som jag gör.

Akut stressångest var ju ingen nyhet. Men den är ju bara tillfällig. Generell ångest var ju inte heller någon nyhet, lika så återkommande depressioner och adhd. Däremot så nämnde hon också emotionella störningar. Det är lite typ som borderline fast mildare. Lite samma symptom. Det förklarar varför jag får dessa riktigt svårhanterliga känslostormarna och min rädsla för att bli övergiven.

Med den informationen kan jag nu relatera till mig själv på ett bättre sätt även om jag är långt ifrån att kunna hantera allt. Men jag står nu på väntelista för att gå i två olika typer av gruppterapi. Den första med start nu i höst är en så kallad "första hjälpen" där man är 6-8 personer i en grupp som träffas 5 gånger tillsammans med en arbetsterateut och sköterska. Den andrs startar i vår och har inget namn än. Men det är för oss med ADHD och emotionella störningar och ska fokusera på känslohantering. Den kommer pågå hela våren så kanske ett 20-tal sessioner. Den typen av terapi är fortfarande på studie nivå eller forskningsnivå (eller vad kuratorn sa) då det aldrig förut funnits någon sådan som är inriktad på folk med både ADHD och emotionella störningar.

Jag tror på riktigt att det här kan bli bra. Jag känner återigen hopp!

Framåt

Det går framåt. Jag tar fortfarande en dag i taget. Men jag mår aningen bättre rent generellt. Ett och annat bakslag får man ju. Då kommer ångesten, men jag har även bra dagar. Jag är långt ifrån att kunna säga att jag mår bra, men tillvaron känns i alla fall uthärdlig just nu.

Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar. Ångesten kommer och går. Ibland får jag totalt kaos i hjärnan och då kommer frustrationen och ilskan. Med det kommer också tårarna. Känslorna väller över en som tsunamivåg och vet inte vart jag ska ta vägen.

Känslorna är det jag har svårast med. Vet inte riktigt hur jag ska hantera känslostormarna när dom kommer. 29 år och fortfarande helt handikappad i känslohanteringen.

Jag önskar att jag inte kände mig så missförstådd hela tiden. Jag önskar att jag inte hade blivit så motarbetad under min uppväxt då jag hävdade att jag måste ha nån slags diagnos. Jag var inte som alla andra. Jag passade inte in. Känner fortfarande att jag inte riktigt passar in. Men nu har jag på papper att jag har en diagnos. Jag har fått en förklaring till varför jag känt som jag gjort i hela mitt liv. Förklaringen fick jag för 2,5 år sedan, men jag vet fortfarande inte hur jag ska ta tillvara och använda mig av det och få livet att fungera.