Fortfarande en dag i taget

Det är fortfarande bara idéer jag har i huvudet för att uppnå det där lugnet. Jag har inte förmågan eller orken att genomföra något av det. Jag är fortfarande bara ett tomt skal.

Visst, jag kan stänga av och le och ha kul emellanåt men det är ju bara en fasad som inte håller i längden. Egentligen vill jag bara ligga i sängen och be alla dra åt helvete. Låta mig vara liksom. Men då kommer jag förlora mig själv så jag reser mig och gör så lite som möjligt av det som förväntas av mig.

Vissa kallar det styrka. Det kanske det är också. Jag vet inte. Men stark är verkligen det sista jag känner att jag är just nu. Liten, svag och otillräcklig är vad jag känner mig som.

En dag i taget

Det har varit några kämpiga veckor nu och det återstår fler att kämpa sig igenom. Vart jag ska hitta orken vet jag fortfarande inte så jag tar en dag i taget.

Alla tankar i huvudet snurrar fortfarande. Jag kan fortfarande inte förstå riktigt vad jag gjort, så när jag tittar mig i spegeln så ser jag bara ett tomt skal som stirrar tillbaka. Det är en tom ihålig blick jag ser i skalet.

Alla tankarna är en röra. Men vissa saker börjar ta form och bilda något förståeligt. För mig. Någon annan skulle inte förstå. Jag bara vet det. Det finns en sak jag längtar efter och det är lugn.

Det skulle vara så otroligt härligt och bara få glida in i ett enda stort lugn. Känna sig trygg och inte så otillräcklig. Bara känna lugn. Det är min önskan och jag har några idéer om hur jag ska uppnå det lugnet. Vilken som är bäst får tiden utvisa.

Tankar

Jag har alltid tänkt att, vi kaller det, trasiga själar behöver någon att luta sig mot. Jag har alltid försökt att vara den som dessa trasiga själar kan göra det på.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en av de trasiga själarna. Men det är jag. Jag är så fruktansvärt trasig och vilsen i mig själv i nuläget.

Senaste två veckorna har jag gjort saker jag aldrig trodde mig vara kapabel till. Talar vi senaste dagarna är det ännu värre.
Jag kämpar. Det gör jag fakriskt, men orken har totalt runnit ur mig så det kanske inte märks så mycket. Att jag kämpar alltså.

Jag är så fruktansvärt tacksam för de människor som finns vid min sida idag. Ni som ställer upp och står ut med mig på dagarna och ger mig sovplats på nätterna. Nätterna jag annars skulle tillbringa själv i lägenheten. I ensamheten. Ensamhet är väldigt skönt, och jag längtar till den. Jag önskar verkligen att ensamheten inte övermannade mig varje gång. Men det gör den. Ensamhet är världens kanske vidrigaste känsla. Den som får en att ge upp. Sluta orka kämpa...