Visning

I helgen var jag på visning av en lägenhet som jag hoppas kunna byta mig till. Den är mindre, billigare och närmre alla mina nära och kära. Precis vad jag behöver. Igår var en tjej och kikade på min lägenhet också. Hon ville gärna gå vidare i detta triangelbyte, så nu är det bara sista parten som ska kolla på lägenheten de är intresserade av. Sen hoppas jag att det bara är att tuta och köra.
Skulle inte detta byte fungera så har jag en annan lägenhet att kolla på som i så fall är ett direktbyte. Så jag HOPPAS verkligen att något av dessa byten går igenom.

Det är väl bara att hålla tummarna. Skulle vara sjukt skönt att slippa huvudvärken av att bo så långt från alla.

Tick Tack, Tick Tack

Tiden går och min kropp förändras. Eller är det bara att jag blivit mer medveten? Det känns som att den liksom gör sig redo på något sätt. Min "biologiska klocka" tickar av bara helvete, kan det vara därför det känns så? 

Jag har tidigare inte kunnat känna av ägglossning och sådant, mensvärk har jag ju levt med sen dagen den gjorde entré, men nu har jag snarare känningar vid ägglossning och ingen när det är dags för den berömda röda veckan. Hur kommer det sig egentligen?

Förr kunde jag ju knappt stå upp ibland pga den fruktansvärde värken som kom i samband med lingonveckan. Nu har jag extremt ömma tuttar, enorm lust och känner mig svullen vid ägglossning istället. 

Det är typ som att kroppen skriker på mig. "Hallå! pucko! Gör det nu då! Du är ju redo för helvete!" och huvudet svarar "Lugna ner dig, lugna ner dig!" Vill ju inte stå där gravid, arbetslös och ensam liksom.

Kort sagt. Det är jobbigt. Speciellt nu när mina tuttar ömmar som satan. Gjorde så satans ont när jag släppte dom fria från behån ikväll att jag trodde jag drömde eller nått. Kändes liksom inte möjligt att vara så öm av ingen anledning. 

Resa

Nu har jag haft en lugn skön helg. Var barnvakt med ena syrran åt vår systerdotter medans andra syrran checkade in på hotell med sin karl för att fira sin årsdag. Vilket firande det blev för dem. Amanda kom hem strålande av lycka med en vacker ring på på sitt vänstra ringfinger. Nu väntar vi på bröloppet.

Under fredagen hade jag en massa dötid så jag kollade på resor till värmen. Råkade även boka en resa till Lanzarote i mitten av december. Ska bli så skönt. Jag åker själv med all inclusive, min mamma, hennes systrar samt deras respektive kommer att befinna sig i samma by samtidigt som jag, men några kilometer bort. Känns tryggt att ha dom så pass nära under min första charterresa alldeles själv. Kommer ha resfeber fram tills det är dags att åka. Men jösses vad skönt det ska bli. Jag ska sola och bada och vårda själen inför julen.

Verkar som att jag åkt på en ordentlig förkylning nu också. Känns inte alls bra, men bättre nu än lagom till resan.

Just det, ångesten från torsdagkvällen har lagt sig, men jobbigt var det. Lite mitt liv i ett nötskal. En berg-och-dalbana med galet höga toppar och sjukt djupa dalar.

Krokben

Det är lätt att uttala sig om andra. Inte lika lätt att inse att det kanske är en själv som man talar om. Det är lätt att blunda för sina egna fel och brister. Jag jobbar konstant med mitt destruktiva beteende som jag själv trodde blivit bättre. Men nu har jag återigen bevisat för mig själv hur mycket jag har kvar att jobba med. Jag har återigen tänkt att "Shit, jag börjar ju må riktigt bra." för att pladdask falla tillbaka i ångest och skam.
Skam för att jag själv inser att jag levt i en form av förnekelse. Men varför i hela friden måste jag såra mig själv, och denna gång, även andra i mitt försök att väcka mig själv. Varför måste mitt undermedvetna ge mig en sådan käftsmäll att jag vill kräkas på mitt egna vidriga beteende? Ångest för att jag känner mig så satans patetisk att det är läskigt.

Jag skulle säkert kunna skylla på en massa saker som diagnoser och fylla m.m. men det håller inte. I slutänden var det jag som gjorde valet. Jag har bara mig själv att skylla. Finns ingen annan att klandra. Jag är och kommer alltid vara min egna värsta fiende.